Flora

Han var en idiot, det visste hon. Men av någon anledning kunde hon inte släppa honom. Han fanns i hennes tankar hela tiden, och värst var det på kvällen när hon försökte sova. Hon såg hans osäkra ansikte framför sig och hans blick som flackade. Men det var något med den här lugna, osäkra, stillsamma killen hon ville veta mer om. Kanske var det för att hon hade dragits med så många machokillar som levde på att verka bättre än alla andra tidigare. Kanske var det för att hon kände igen sig själv i honom, den delen av henne hon inte visade för andra.

På morgonen hade hon letat fram skolkatalogen och skummat igenom alla ansikten i hennes årskurs för att hitta honom. Och där stod han, på översta raden och log mot kameran. Det var ett fint leende men osäkerheten fanns i hans ögon. Hon hade plockat fram en sax och klippt ut  honom, vikt ihop bilden och lagt den i sin jackficka.

Nu står hon på busshållsplatsen och smakar på hans namn som hon har memorerat tidigare. Elliot.
Elliot Elliot Elliot.
Bussen kommer körande runt kurvan och flickan kliver på. Hon sätter sig på samma plats som vanligt och i ögonvrån ser hon honom sitta och luta sig mot fönsterrutan med hörlurar i öronen. Hon undrar vad han lyssnar på.
Helst skulle hon vilja gå och sätta sig bredvid honom, men något stoppar henne. Kanske är det deras kyliga samtal dagen innan som inte känns så inbjudande.

Hon tar upp det utklippta fotot ur jackfickan och döljer det med ena handen, så att inte han ska se. Hon tycker om hans leende och undrar när hon ska se det i verkligheten också.
När bussen stannar utanför skolan kliver hon snabbt av bussen och rusar mot skolbyggnaden för att regnet öser ned.
Var är snön?