Röd väska, röda stövlar.
Solen har precis gått upp och när jag andas kommer ett moln från min mun.
Det är tidigt, klockan har inte ens slagit fem.
Jag är inte en pojke. Inte en man. Jag är mittemellan. Och jag är trött.
Och där på andra sidan, där sitter du.
Biter på naglarna. Trampar otåligt med dina fötter.
Du är ju genomblöt.
Ja, det har ju regnat i natt. Varför har du varit utomhus hela natten?
Du har på dig en tröja som räcker dig enda ner till knäna. Och där sticker ett par väldigt bleka ben ut. De fortsätter in i ett par röda gummistövlar. Lika röda som din resväska som står lutad bredvid dig. Lika röda som dina läppar.
Vem är du? Varför sitter du på en perrong såhär tidigt en lördagsmorgon, alldeles dyblöt och huttrandes?
Jag måste över till dig.
Tåget ska inte gå än på ett tag, så jag kan lika gärna hoppa ned på spåret och häva mig upp på andra sidan. Att gå runt tar för lång tid. Jag måste veta nu.
Du ser mig knappt när jag gör det. Du slänger ett ögonkast på mig men sedan tittar du ned i marken igen.
Jag får ta i för att komma upp på perrongen. Det var högre än jag trodde.
Men så står jag där. Går några steg närmare dig.
Dina ben är inte bara bleka, de är blåslagna.
Jag står så nära dig nu. Du stirrar ned i marken och tårar dalar ned längs dina kinder och ned på asfalten.
Du torkar kinderna med ovansidan av handen och tittar upp mot mig. Dina ögon är så tomma.
”Vad vill du?” säger du och rynkar pannan. Håller tillbaka gråten.
Jag tar av mig min nya tröja och räcker den mot dig. ”Här.” säger jag. ”Du ser så frusen ut.”
Du tar den. Kränger av dig din blöta tröja och sätter på dig min. Du försvinner nästan i den. Så liten och späd.
”Var ska du?” frågar jag dig sedan. Jag struntar i din fråga.
”Bort.” din röst är hes. ”Du då?”
”Jag ska till min pappas bröllop. Det var jobbigt att gå upp så tidigt men jag missade tåget igår kväll.” Du tittar dröjande på mig och drar ned tröjärmarna över händerna. ”Jaha.” säger du bara.
”Kan jag sitta här?” frågar jag och tittar menande på bänken. Du rycker på axlarna. ”Mm.” säger du sedan.
Och så sitter vi där. Vi säger inte mycket. I alla fall inte du.
Jag försöker väl till en början, men jag får slut på idéer och sen sitter vi bara där.
Tåget ska ändå komma snart.
”Du har varit ute hela natten, va?” frågar jag tillsist.
”Ja, jag missade också tåget igår kväll.”
”Varför gick du inte hem då?”
”Hem?”
”Ja, hem.”
”Vet inte.”
Så vi sitter tysta igen. Du lutar huvudet bakåt mot ryggstödet och sluter ögonen.
Du är faktiskt vacker. Jag kan inte sluta se på dig.
När du sedan öppnar ögonen igen ser jag tårarna som tränger sig ut och rinner nedför dina bleka kinder. Du lägger huvudet mot min axel.
Det känns bra.
Men så hör vi tåget som kommer. Båda reser sig snabbt. Du fumlar med din väska.
Du darrar.
”Jag ska hitåt.” Säger du och pekar mot främre delen av tåget.
”Okej, jag ska åt andra hållet.”
”Din tröja?” du börjar ta av dig den.
”Nej, behåll den du. Du behöver den mer.” svarar jag.
Du nickar som tack och vänder dig om.
Jag stiger på tåget och letar upp min plats. Sätter mig ned och blundar.
Ditt ansikte dyker upp. Bleka kinder. Röd mun. Tomma ögon.
Nej, fan, Jag glömde min väska på bänken där ute!
Helvete, mina pengar!
Jag tittar på klockan, tåget ska gå om en minut. Jag kan hinna!
Jag kastar mig ut genom dörren och springer mot bänken. Jag grabbar tag i väskan och skyndar mig tillbaka mot tågdörren som fortfarande står öppen. Men jag hinner inte så långt.
Jag avbryts av det röda som skymtar i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och ser dig. Röd väska och röda stövlar.
Dörren stängs framför mig. Men jag reagerar inte.
Du står på perrongen, allra längst fram, vid kanten.
Tåget börjar åka. Snabbare, snabbare.
Du kliver ut framför det.
Den röda väskan ligger kvar på perrongen.
Det är tidigt, klockan har inte ens slagit fem.
Jag är inte en pojke. Inte en man. Jag är mittemellan. Och jag är trött.
Och där på andra sidan, där sitter du.
Biter på naglarna. Trampar otåligt med dina fötter.
Du är ju genomblöt.
Ja, det har ju regnat i natt. Varför har du varit utomhus hela natten?
Du har på dig en tröja som räcker dig enda ner till knäna. Och där sticker ett par väldigt bleka ben ut. De fortsätter in i ett par röda gummistövlar. Lika röda som din resväska som står lutad bredvid dig. Lika röda som dina läppar.
Vem är du? Varför sitter du på en perrong såhär tidigt en lördagsmorgon, alldeles dyblöt och huttrandes?
Jag måste över till dig.
Tåget ska inte gå än på ett tag, så jag kan lika gärna hoppa ned på spåret och häva mig upp på andra sidan. Att gå runt tar för lång tid. Jag måste veta nu.
Du ser mig knappt när jag gör det. Du slänger ett ögonkast på mig men sedan tittar du ned i marken igen.
Jag får ta i för att komma upp på perrongen. Det var högre än jag trodde.
Men så står jag där. Går några steg närmare dig.
Dina ben är inte bara bleka, de är blåslagna.
Jag står så nära dig nu. Du stirrar ned i marken och tårar dalar ned längs dina kinder och ned på asfalten.
Du torkar kinderna med ovansidan av handen och tittar upp mot mig. Dina ögon är så tomma.
”Vad vill du?” säger du och rynkar pannan. Håller tillbaka gråten.
Jag tar av mig min nya tröja och räcker den mot dig. ”Här.” säger jag. ”Du ser så frusen ut.”
Du tar den. Kränger av dig din blöta tröja och sätter på dig min. Du försvinner nästan i den. Så liten och späd.
”Var ska du?” frågar jag dig sedan. Jag struntar i din fråga.
”Bort.” din röst är hes. ”Du då?”
”Jag ska till min pappas bröllop. Det var jobbigt att gå upp så tidigt men jag missade tåget igår kväll.” Du tittar dröjande på mig och drar ned tröjärmarna över händerna. ”Jaha.” säger du bara.
”Kan jag sitta här?” frågar jag och tittar menande på bänken. Du rycker på axlarna. ”Mm.” säger du sedan.
Och så sitter vi där. Vi säger inte mycket. I alla fall inte du.
Jag försöker väl till en början, men jag får slut på idéer och sen sitter vi bara där.
Tåget ska ändå komma snart.
”Du har varit ute hela natten, va?” frågar jag tillsist.
”Ja, jag missade också tåget igår kväll.”
”Varför gick du inte hem då?”
”Hem?”
”Ja, hem.”
”Vet inte.”
Så vi sitter tysta igen. Du lutar huvudet bakåt mot ryggstödet och sluter ögonen.
Du är faktiskt vacker. Jag kan inte sluta se på dig.
När du sedan öppnar ögonen igen ser jag tårarna som tränger sig ut och rinner nedför dina bleka kinder. Du lägger huvudet mot min axel.
Det känns bra.
Men så hör vi tåget som kommer. Båda reser sig snabbt. Du fumlar med din väska.
Du darrar.
”Jag ska hitåt.” Säger du och pekar mot främre delen av tåget.
”Okej, jag ska åt andra hållet.”
”Din tröja?” du börjar ta av dig den.
”Nej, behåll den du. Du behöver den mer.” svarar jag.
Du nickar som tack och vänder dig om.
Jag stiger på tåget och letar upp min plats. Sätter mig ned och blundar.
Ditt ansikte dyker upp. Bleka kinder. Röd mun. Tomma ögon.
Nej, fan, Jag glömde min väska på bänken där ute!
Helvete, mina pengar!
Jag tittar på klockan, tåget ska gå om en minut. Jag kan hinna!
Jag kastar mig ut genom dörren och springer mot bänken. Jag grabbar tag i väskan och skyndar mig tillbaka mot tågdörren som fortfarande står öppen. Men jag hinner inte så långt.
Jag avbryts av det röda som skymtar i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och ser dig. Röd väska och röda stövlar.
Dörren stängs framför mig. Men jag reagerar inte.
Du står på perrongen, allra längst fram, vid kanten.
Tåget börjar åka. Snabbare, snabbare.
Du kliver ut framför det.
Den röda väskan ligger kvar på perrongen.
