Flora

Han kunde inte slita blicken ifrån henne när hon klev på bussen, fem stationer efter hans. Hennes kinder var rosiga efter den kalla luften och det mörka håret rufsigt.
Aldrig hade han sett henne så vacker.
Hon satt och bet på det som var kvar av hennes naglar samtidigt som hon speglade sig i fönsterrutan. Det var då hon hade sett att han tittade på henne. Det var då han hade blivit nervös och tittat rakt ner på sina fötter. I ena ögonvrån ser han nu att hon har vänt huvudet mot honom. Att hon betraktar honom.
Han vänder blicken mot vägen utanför och ser de vita strecken lägs vägkanten nästan flyta ihop till ett enda på grund av hastigheten bussen kör på motorvägen. Hela han darrar. Av nyfikenhet, längtan och nervositet.
Aldrig förut hade han sett att hennes ögon vilat på honom en stund.
Han småler för sig själv, och hör henne fnissa till när hon ser att han gör det.
Fortfarande vågar han inte titta upp och möta hennes blick, men han är varm i magen efter att ha hört hennes fniss som lät som fågelkvitter en vacker vårdag. Han hoppas att bussen aldrig skulle stanna så att han skulle få längre tid på sig. Så att han skulle våga presentera sig eller säga hej. Men nej, bussen svänger just in på busshållsplatsen vid skolan och båda kliver av. Hon ett fåtal meter framför honom.
"Imorgon", tänker han. "Imorgon kanske jag törs säga hej."