Flora

När hon kommer till busshållsplatsen på morgonen sitter en gammal man på bänken och visslar i samklang med vintermörkrets dagliga morgonrush i trafiken. Det är en glad visa och hon kan inte låta bli att nynna med. Farbrorn ser på henne och ler, slutar vissla och säger "du verkar glad flicka lilla!" med darrig röst. Han skrattar rossligt till och visslar vidare.
"Ja, det är jag verkligen!" svarar hon och fnissar till. För det var hon, ja hon var nog gladast på jorden idag.
För hon visste att hon skulle träffa honom den här morgonen. Elliot.

När bussen stannar framför henne och farbrorn, skuttar hon ombord och visar busskortet för chauffören. Hon stoppar tillbaka kortet i fickan igen och kommer på att den utklippta bilden brukade ligga där tätt intill busskortet. Innan hon glömde kvar bilden på sätet. Innan han hittade den.

Hon skymtar Elliots ansikte mellan sätena och siktar in sig på det lediga sätet bredvid honom. Hans isblå ögon möter hennes när hon går genom bussgången och det ilar till i hela hennes kropp när han öppnar munnen och ler mot henne.
Med bestämda steg närmar hon sig honom och hela tiden tänker hon "jag vågar, jag vågar, jag vågar".
Och hon vågar.
Försiktigt slår hon sig ned bredvid honom och han ser förvånad men glad ut. Ja, han ser faktiskt väldigt glad ut.
"Hej Elliot!" säger hon.
"Hej Juni." svarar han och ler större än någonsin. Nu ser hon att han också har små ljusa fräkar som är förströdda på näsan och ut längs kinderna. Hans varma lår är tätt emot hennes och hans arm mot sin och hon känner sig mer hemma än någonsin.
"Brr! Visst är det kallt ute?" säger han plötsligt som för att bryta tystnaden.
"Ja verkligen! Jag frös nästan fingrarna av mig!" svarar hon ivrigt och gnuggar sina frusna händer snabbt mot varandra.
Han ser ut genom fönstret och tittar sedan på henne igen. "Och mörkt är det också, som om det vore natt! Och även fast det är kallt verkar snön inte vilja komma."
Hon skrattar till högljutt och han ser frågande ut.
"Sitter vi här just nu och pratar väder?" fnissar hon och ser rakt in i hans glittrande ögon.
"Haha.. Jo jag antar det.. Jag ber om ursäkt för det." svarar han leende men generat. Hans blick hamnar på hans fötter som så många gånger förr.

"Jo det var ju allt en snygg första konversation" säger hon. "Men nu kan vi skippa kallpratet, för jag vill veta mer om dig! Vem är denne Elliot egentligen?" säger hon och kan inte låta bli att skratta åt det hon just sagt.
"Jaså, det vill du veta? Bakom kulisserna på Elliot, liksom." han skrattar tyst för sig själv och hans kinder färgas återigen röda.
"Ja, var ska jag börja? Jag heter Elliot Storm, gillar Beatles och att skriva."
"Vad skriver du för något då?" säger hon och kan inte sluta tänka på att hans ögon är så blåa som himlen på sommaren.
"Det mesta, historier, dikter och sånt där."
Han skriver dikter. Dikter!
"Jag skulle hemskt gärna läsa någon dikt av dig någon gång." säger hon blygsamt men ser honom rakt i ögonen.
"Det skulle vi väl kunna ordna" svarar han och fingrar på ena jackärmen. "Jag är ledsen, men jag vet inte vad mer jag kan säga om mig själv. Jag vet knappt själv vem jag är." svarar han och istället för att titta henne rakt i ögonen tittar han nu ned i golvet igen och för ett ögonblick ser han så hemskt försvarslös ut.
"Då har vi något gemensamt, du och jag." säger hon och han tittar upp och möter hennes varma blick än en gång.