Flora

Inte kunde hon veta att något stort skulle hända den här morgonen.
Nej, hon visste inte vad som väntade henne.

Hon drar ned den pudderrosa baskern över öronen när hon står och väntar på bussen. Vinden piskar henne i ansiktet men än har ingen snö kommit, fastän det snart är jul.
Istället duggar decemberregnet som vanligt den här veckan. Hon lyfter huvudet mot den mörka morgonhimlen och låter de tunga regndropparna landa på ansiktet för att sedan rinna ned längs hennes kinder. När hon hör det välbekanta ljudet av bussen som rosslar och kommer närmare runt kurvan, plockar hon upp det nötta busskortet ur fickan som hon har skrivit "Juni Andersson" på med prydliga bokstäver. Hon har sveriges vanligaste efternamn och ett förnamn som är en månad.

Väl inne på bussen är det varmt och hon kan slappna av. Men i samma stund som hon ser hans converseklädda fötter sticka fram i gången mellan sätena sköljer en våg av nervositet och förväntan över henne. Med en duns slår hon sig ned på sitt säte och blundar så hårt hon kan och ber tyst för sig själv att han ska komma fram till henne.

Och plötsligt så står han där i gången framför henne och håller i sig i en stång för att inte ramla omkull när bussen bromsar in. Han är rufsig i håret och ser djupt in i hennes ögon. Han ler med stängd mun och smilgropen syns i kinden.
"Hej" säger han och skruvar på sig. Nu ler han med öppen mun, sådär som på fotot. Det pirrar till i hela hennes mage och hon kan knappt fatta att det är sant, att han verkligen står här.
"Hej" svarar hon och ler tillbaka mot honom. Sakta sträcker hon fram handen och anstränger sig för att inte darra på den. "jag heter Juni" säger hon när han har fattat den och skakar den långsamt. "Jag vet" svarar han och ler mot henne igen. "Och jag heter Elliot."

Nu hade hon kunnat säga "Jo jag vet" men det gör hon inte för hon kan spelreglerna, hon vet hur man ska göra. Istället nickar hon bara.
"Jo, alltså jag har något som är ditt" säger han efter en stunds tystnad. Sakta plockar han upp nånting ur sin byxficka och hon tar emot något som ser ut som en papperslapp. Först förstår hon ingenting men hon väcklar försiktigt upp lappen för att sedan upptäcka vad den föreställer..