Flora

Han fryser så att han hackar tänder när han sitter på bussen. Eller fryser han verkligen? Han kan inte längre skilja på kyla och nervositet.
Det råder en sorts hatkärlek åt dessa minuter varje morgon, de minuter då han får sitta några meter ifrån henne. Han kan inte bestämma sig för ifall han gillar dem eller inte, för fastän hon är så nära känns hon så oändligt långt borta.

Från det här sätet ser han henne från en ganska perfekt vinkel. Han ser tillräckligt mycket av henne, samtidigt som hon inte kan se mycket av honom utan att behöva vrida på huvudet. Han ser hennes ansikte i profil och det är så vackert, om än inte vackrare än framifrån. Hennes läppar är fint rödmålade och han kan inte låta bli att stirra på dem. Pojken suckar och skakar på huvudet, han måste verkligen sluta med det här nu. Han ökar volymen på sin iPod för att låten ska överrösta hans tankar, men utan framgång. Låttexterna handlar bara om en sak. Kärlek.
Och han vill bort från denna bittra kärlek som bryter ned honom, bit för bit.

Ett gammalt par i åttioårsåldern sitter och håller handen i sätet framför honom och han kan inte förstå hur kärlek kan vara så länge. Hur den kan vara så ren, så äkta. Men framför allt hur den kan vara så otroligt vacker. Det går inte ihop för honom, för för honom har den aldrig varit vacker, bara en pina. Bara en sticka i foten.

När bussen stannar utanför skolan ser han henne börja småspringa mot den gråa skolbyggnaden. På väg ut genom bussen passerar han sätet där hon har suttit även denna morgon, och märker till sin förvåning att hon har glömt något mitt på sätet. Det är en ihopvikt lapp, och han plockar försiktigt upp den och går av bussen. Decemberregnet öser ned, men han går sakta upp mot skolbyggnaden. Varsamt vecklar han upp den lilla papperslappen och hjärtat dunkar ett par extra slag när han ser vad den föreställer.

Det är en bild på honom.